Det här hänt ganska mycket sen senast jag skrev. Jag är färdigutbildad medicinsk vårdadministratör och jag är friskförklarad från min ätstörning. När jag tänker tillbaka på det nu har jag svårt att leva mig in i hur jag kände och tyckte då. Jag mår mycket bätte och mit liv kretsar inte längre kring vad och när jag äter. Jag är mycket mer fri nu i hur jag kan lägga mina mål utan att konsekvensen hetsätning knackar på dörren, vilket är en stor lättnad. Däremot har jag gått upp ganska mycket i vikt under minbehandling vilket har resulterat i att jag fått problem med mitt ena knä samt båda benen.

Jag har nu tagit beslutet att göra nånting åt mitt knä och mina ben genom att börja röra på mig igen och genom att dra ner på onyttigheter såsom chips och annat gott. Problemmet är ju, och nu känner jag mig som en gnällig skiva på repeat, att jag fortfarande har den har förbannade ryggsäcken med före detta ätstörningssjuk med mig. Jag har fortfarande dåliga dagar och när tankarna börjar fara iväg och planera hur jag ska rätta till mina dåliga kostval som jag gjort och som skapat ångesten. Jag lägger upp scheman om hur jag ska träna, hur länge och hur ofta samt regler för vad och när jag får äta. Så hur ska jag kunna gå ner till en normal vikt när dessa tankar ständigt hotar att komma upp till ytan så fort jag börjar försöka tänka mer nyttigt och ändra på min kosthållning? Min behandlare sa alltid att kroppen hittar sin egen vikt själv och att man ska låta det ske naturligt men samtidigt har jag en stark känsla att den inte magiskt kommer att gå ner i kilonjag har i övervikt utan minstra anstränings från min sida. Hur vet jag vad som är lagom träningsmängd? Vilken diet påminner inte om ett ätstört beteende? Att räkna kalorier är dumt, points är samma, VLCD ( very low calorie diet) är ren svält med sina shaker och bars som i princip enbart innehåller socker. Jag har tidigare tagit bort godiset och börjat träna. Blev det skillnad? Nej. På något sätt måste jag röra sunt i kosten för att kunna gå ner i vikt. 

Då kom jag på tanken! Aha 5:2 dieten gör att jag kan äta normalt alla dagar utan två och på dem dagarna kan jag ju göra en sallad eller äta 3 st bars så är det fixat! Jag hade dock glömt hur riktig hunger faktiskt känns. Det måste jag ändå säga att känslan av riktig ordentlig hunger kändes främmande. Jag trodde dessutom att att den första fastedagen skulle vara den värsta och sedan skullle det bli bättre. Inte för att fastedagen inte var jobbig, det var den. Jag fick huvudvärk som vägrade försvinna och all ork jag haft tidigt på dagen var helt bortblåst efter lunchtid. Det blev nästan värre efter attjag åtit ett av mina två planerade mål. Jag var kroniskt hungrig hela dagen utom efter att jag på kvällen tagit en nektarin. Dagen efter trodde jag skulle vara bättre men den var nästan värre! Jag hade fortfarande jätteont i huvudet och min dagliga promenad var jobbigare än normalt tmed tanke på hur lite bränsle min kropp hade att ta av.  Jag hade ökad hunger hela dagenoch trots att jag åt normalstora mål med frukt efteråt så låg hungern hela tiden i bakgrunden. Vilket ytterligare påminde mig om tiden då detta var som varsdagsmat för mig. Nu är jag på tredje dagen, d.v.s andra dagen med normal kost, och jag har fortfarande huvudvärk och vad jag än äter så känns det som att jag hela tiden för hindra mig själv från att äta mer. Nu kan jag inte ens minnas hur det kändes innan jag började med detta. Blev jag mätt? Det blev jag väl? 

Nu sitter jag här med känslanatt vilja sluta med detta då jag mådde riktigt dåligt psykiskt av det igår( även fysiskt men den delen hade jag räknat med till en början) samtidigt som jag har en röst som tycker att jag bara försöker hitta en ursäkt att sluta och att jag inte bara kan fortsätta som jag gör och gå upp mer och mer i vikt. Kanske är detta inte för mig eller kanske behöver jag bara vänja mig men kanske har jag tagit mig vatten över huvudet. Det positiva är ju iallafall att jag äntligen vågat väga mig. Nu vet jag vart på vitt vad jag väger och mina mått på ett ungefär, det känns ändå ganska bra. Det och att jag har köpt och använt strumpbyxor, vilket jag tidigare inte gjort på över 1 år är också underbart! Nästa steg är att köpa badkläder. Det och att köpa jeans. Dock har jag nått målet att kunna vara barbent. 

Nu blev det här inlägget väldigt rörigt och väldigt hoppigt men det är typ sån jag är. Nuska jag fortsätta att vara förvirrad ett tag....